Vi har en tendens att på många nivåer söka mening i det okända, att söka regelbundenheter och mönster i det kaotiska. Det fragmenterade bearbetas, vi söker en helhet som kanske egentligen inte finns där.
Livet är en resa, har någon sagt. Men kanske det trots allt endast är en kaotisk kronologi av sinnesintryck som vi innerst inne vet att vi aldrig kommer att förstå.
Att landa i en främmande kultur betraktar vi som lärorikt, ofta för att det ger oss “distans till oss själva”. Paradoxalt, kan tyckas. Det är ju alltid även “vi” som betraktar det främmande. Men denna övergripande medvetna separation från vardagens rutiner och det invanda leder till det som är själva nyckeln till det välgörande: den fysiska närvaron i obekant tid, i obekant rum.
Hans Anderssons bilder summerar det mänskliga intrycket av en yttre och en inre värld. En resa till Kina, fotografier från ett kinesiskt familjealbum, sammansatta geometriska figurer, spår av livsöden. Till synes lösryckta fragment ur en existens (eller fler), här förädlade till en helt egen helhet, blir som speglingar och projektioner av det mänskliga sinnets behov av att skapa en förståelse.
Även i den rent rumsliga aspekten finns det rutinutmanande. En bilds två dimensioner blir tre då vi inser att det finns en baksida. Här finns plötsligt nya intryck, människor, minnen och mönster. I livet finns inga enkla eller färdiga lösningar, utan bara ledtrådar som hänger samman (eller inte). Det finns alltid en baksida att ta sig an och den kan i sin tur ge fler känslomässiga ledtrådar – om vi tillåter det.
Fotografier, spår av mänskligt liv, strukturer, uppbrott – oavsett om vi förstår eller inte så tolkar vi. Psykiska, emotionella skärvor och pusselbitar i matta färger bildar ständigt nya perceptionsmönster. Lager på lager av mänsklig erfarenhet och mänskliga val. Fixerar vi blicken och vår tolkning för ett ögonblick missar vi sannolikt helheten. Eller är själva delen här nyckeln till helhetsmysteriet?
Man kan fråga sig om det är mänskligt möjligt att dela intryck. Objektivitetens illusion genomsyrar hela vår kultur, på gott och ont. Men i det subjektiva uttrycket finns ofta det ärligaste uppsåtet, något som blir så extra tydligt i Hans Anderssons bilder. Hans komplexa tablåer av meningars möjlighet gör hans egen resa till vår, i tre dimensioner och kanske även fler därtill. Vi stannar upp en stund, tittar, tar in, tolkar och befrias med tacksamhet från det förväntades flyktighet.
Carl Abrahamsson, Stockholm, augusti 2011
We have a tendency to, at various levels seek meaning within the unknown, to seek for regularity and patters within the chaotic. Processing the fragmented we look for a unity that is perhaps never ever there.
We often consider launching into a foreign culture educative, because it would allow “for a distance to oneself”. It might seem paradoxical. It’s always a “we” viewing the foreign. However this overarching conscious separation from daily routines and habits does lead to the core of the beneficial: the physical presence within an unknown time and an unidentified space.
Hans Andersson’s pictures sum up the human impression of an outer and an inner world. A trip to China, photographs from a Chinese family album, composed geometrical forms, traces of destinies. What appears as fragments of an existence (or many) are redefined into separate entities and becomes as such reflections and projections of the human need to create meaning.
There is also in the purely spatial dimension a challenge of the routine. An image’s two dimensions becomes three when we realize that there is a backside. Here instantly are new impressions, people, memory and patterns. In life solutions are never simple or pre-fabricated, only traces that make sense (or not). There’s always a rear side to consider, which have the opportunity to give more emotional leads – if we allow for it happen.
Photographs, traces of human life, structures, eruptions – whether or not we understand we interpret. Physical, emotional, fragments and pieces of jigsaw puzzles in mat paint form perpetual patters of perceptions. Layer upon layer of human experience and human choices. If we fixate our gaze for a moment we are likely to miss out on the overall picture. Or is it the actual fragment we might find the key to the entire mystery?
It’s questionable if we are able, at all to share impressions. For better or worse, this illusion of an objectivity leaks into our entire culture. In the subjective expression there is often a most honest intension, something distinct of the imagery of Hans Andersson.
His complex pictures with various possible meanings makes his journey ours, in three dimensions and possibly even more. We pause for a moment, gaze, receive, interpret and liberate with gratitude to the expected volatility.
Carl Abrahamsson, Stockholm, August 2011